Varje dag tänker jag flera gånger på den svåra tiden när vi kämpade. Det gör mig ont än i dag. Någonting brast inom mig och jag är inte helt läkt än.
Vi gläds och skrattar varje dag över vår lilla flickas framsteg. Hon är vår lilla solstråle och vi berättar ofta för henne hur tacksamma vi är över att hon valde att komma in i våra liv.
Jag vill inte ens tänka på var jag hade varit idag utan henne.
Fortfarande kommer stunder både hos mig och min man då vi gråter, gråter av glädje och för sorgen som behöver komma ut.
Nu i efterhand har jag läst olika bloggar och olika trådar på olika forum och förstår hur många det är som kämpar. Jag orkade inte läsa när jag var mitt i det själv.
Idag när jag ser bilder från tiden då vi kämpade så tycker jag det är jobbigt. Varje minne och varje bild är en påminnelse om hur jobbigt det var. Ändå tycker jag att jag ser glad ut på bilderna, hur är det möjligt? Allting vi gjorde under 3års tid var med en önskan om att allting var annorlunda, allt gjordes med en konstant känsla av sorg och saknad.
Jag tycker det är viktigt att komma ihåg vår kamp, vår förtvivlan, vår desperation, vår djupa sorg men jag måste också lämna den mer bakom mig.
//
Vår älskade flicka. Vi älskar dig av hela vårt hjärta.
0 kommentar(er)
