Ultraljudet i vecka 8 gick fint. I vecka 11 hade jag fått en liten rundning på magen och jag var så glad men fortfarande beredd på det värsta.
Ultraljud i vecka 12 gick bra. Vi valde att inte göra några tester fastän vi båda närmade oss 40 år. Vad skulle vi göra med det resultatet? Vi skulle förmodligen inte få fler chanser så vi gjorde inget NUPP och inget fostervattensprov.
I vecka 17 började jag känna rörelser och det var först då som jag började våga tro att detta kanske skulle kunna gå bra.
På graviditetsultraljud i vecka 20 får vi reda på att vårt barn har problem med njurarna. Det var ett hemskt besked. Jag grät något förtvivlat där på britsen. Resterande delen av graviditeten följs vi var 3:e vecka med ultraljud, hela tiden beredda på att man vid undersökningen kan komma att säga att nu måste barnet ut.
Men vi har tur, vårt barn får stanna i min mage till vecka 38+5.
Jag älskar att vara gravid. Jag mår inte illa, jag är inte längre trött. Jag är orolig för vårt barn samtidigt som jag ändå till slut landar i en känsla av att allting kommer att bli bra. Jag njuter och framförallt är vi så oerhört tacksamma. Tack för att vi får uppleva detta tillsammans. Som mina arbetskamrater säger till mig- tänk vad bra det blev till slut. Jag kan inte mer än hålla med.
I december efter en igångsättning och värkar som verkligen kändes kommer så vår efterlängtade och högt älskade dotter och lillasyster till världen.
4 år efter den stunden vi satt tätt ihopslingrade och hade bestämt oss.
0 kommentar(er)
